FruDecibel

I dagens Ab kan man läsa om 80-åriga Iris, som har en mil till busshållplatsen.  Hon sålde sin bil och ansökte om färdtjänst. Men se nehej, Iris kan gå, så hon behöver ingen färdtjänst. Kommunen hänvisar till sina lagar och förordningar. Ja, vad ska man annars ha lagar och förordningar till, om det inte är för att göra livet surt för gamla damer? Hon får väl skylla sig själv som vill bo i glesbygden.

Annat är det med mig, som bor i en stor småstad. Jag bor så bra till, så jag kan välja mellan fyra spårvagnslinjer och tre-fyra bussar, nästan oberoende på vart jag vill åka. Då har jag också tillfälle att på upploppet till hållplatserna ibland missa alla fyra spårvagnarna samt två bussar. Det där med logistik är svårt att få till jämt. Det är som när många kyrkklockor bongar i olika hastighet med ojämna mellanrum. Plötsligt dongar alla till på en gång för att sedan glesa ut sig igen. Så är det när alla spårvagnarna kommer på en gång.

Det du Iris! Du kan bara missa en buss, om du nu skulle orka pulsa till hållplatsen...

Då får man istället stå stå i de designade busskurerna och titta på reklamen. Så här före jul börjar halvnakna snygga pojkar i dito kalsonger beblanda sig med oss väntande och på en annan affisch läste jag:

"Hur vill du ha din chokladhatt?

Hjärnan funderade ett tag på om den skulle vilja ha en chokladhatt och i vilket sammanhang och hur den i så fall skulle se ut. Skulle man kunna ha vit choklad? Kanske en chokladkeps med vit skärm? Eller skulle man dekorera med nonstop? Skulle den vara fodrad, för annars bleve man väl chokladig i håret och jag är ju blond? Kanske bäst med vit choklad då. Då upptäcker jag att det står "Hur vill du ha din chokladhaLt?"
Hjärnan slutar genast att tänka på hattar och kommer i stället att tänka på den halte gymnasieläraren i kemi, som givetvis fick heta "Sprithalten".

Och varför blogga om obefintliga chokladhattar, när det finns så mycket som är värre? Ja, kanske just därför.
Så Iris, sätt på dig snöskorna och börja pulsa. Du vill väl inte missa bussen?