FruDecibel

På morgonen den 6:e november låg dimman tät över Lützen, stod det i min historiebok i folkskolan. Jag lärde mig det där utantill för jag tyckte det var så spännande. Så här 277 år senare är vädret ingen höjdare heller. I Göteborg ösregnade det och i Lützen var det nog inte mycket bättre i år heller.
Men man kan ju alltid muntra upp sig med Gustav Adolf-bakelser i denna staden. Jag försökte bjuda ut mig på Facebook och frågade om någon ville äta upp Gustav Adolf med mig idag. Lustigt nog var det bara folk i Orsa och Stockholm, som visade något intresse. Nåja, en del har ju fortfarande arbeten att sköta,  och det är ju ett hinder, men hinder är till för att övervinnas och hur är det med alla som bara ser hinder som utmaningar i jobbsökarbreven?

Egentligen är det en konstig sed, att så fort någon fyller år eller ska firas på annat sätt, så ska man äta fett och socker och emulgeringsmedel. I dessa LCHF-tider är det kanske inte något som lockar. Nästa år ska jag formulera om min utbjudning och fråga om någon vill komma och äta upp Gustav Adolfs bacon med mig. Ja, han var ju fet.

Och inte heller är det väl något att fira, för han var rätt så dum den där Gustav.

Så skulle jag strunta i det, när nu ingen ville göra mig sällskap? Det blir ju lite patetiskt att gå och köpa sig en egen liten bakelse och gå hem till sitt eget lilla köksbord och äta upp sin egen lilla bakelse i sitt eget lilla sällskap, eller hur?
Jag köpte en Napoleon-Gustav och två böcker. Här ska frossas och örjas.

Inte tror jag att det hjälper mot alla mindre roliga saker, som har drabbat mig den senaste tiden, men jag kan i alla fall blogga om det och sätta in en bild på den fete kungen.
Den feta frosserskan får ni ingen bild på.

Det fanns inga prinsesskungar. Annars hade det blivit det.