Am I too loud?
Jag har nämligen märkt under livets gång, att så fort jag vill säga någonting till "ledaren", så får jag alltid vänta till sist. Ledaren, det kan vara föreläsaren på universitetet t.ex. Om man vill fråga någonting efter föreläsningen vill nämligen en hoper andra göra samma sak, och det slår aldrig fel; jag får alltid vänta till sist. Det hör till saken, att jag aldrig skulle drömma om att uppta tiden under själva förläsningen med min eventuella fråga. I år, på kursen Västergötlands och Göteborgs historia, har vi haft ett skräckexempel, som har avbrutit på lågstadienivå hela tiden. Typ "min kompis bor där" etc.
Föreläsarna säger ju att de gärna vill ha frågor, men egentligen tror jag nog att de helst vill köra på i sina gamla fotspår utan störande avbrott. Det är faktiskt roligare att höra kunniga föreläsare än sådana kommentarer.
Men inte nog med det. Vem är först fram till föreläsaren efter lektionens slut? Just det. Samma person. Jag inväntar min tur på behörigt avstånd för att inte verka påflugen. Just när samtalet börjar ta slut, kommer det någon följdfråga och det fortsätter. När jag drar in andan för att ställa min fråga kommer någon annan tillbaka och hojtar en fråga från dörren. Jag biter ihop tänderna och det ryker sakta ur öronen. Till slut får jag ställa min fråga, när alla andra är färdiga. Då är föreläsaren sen och han visar tydligt att han/hon gärna hade velat vara hemma redan och sy något piffigt eller titta på Gais eller Öis.
Nåja, universitetsföreläsningar är kanske ändå försumbara i det långa livsloppet. Men ett annat sammanhang, som inte är försumbart är den kör, som jag troget tjänat i mer än halva mitt liv. Det är ju naturligt att kören har många frågor efter repetitionens slut, eftersom för mycket frågande under repet inte är populärt. Det går inte att få en syl i vädret efteråt. Någon turordning vad det gäller frågorna existerar inte. Man får vänta. Invanda mönster och roller byter man inte så där som man byter en man, förlåt, jag menar skjorta.
Jag vet nu att man inte ska vänta på tills det blir tyst i ett samtal, utan man ska avbryta. Det kan inte jag. Eller rättare sagt: det är ingen idé. Om man ska avbryta, måste man göra det med en röst, som tränger igenom den ljudmassa som redan existerar. Den måste gå genom omgivningen perceptionsvall. Annars är det lönlöst. Man kan inte vara en rörflöjtstämma i en barockorgel om ens insats ska märkas. Man måste vara en mixtur- eller en regal- eller en basunstämma i fullt verk. En Anette Kullenberg eller ve och fasa, en Blondinbella (Gud vad hon lät!), som oskadliggör alla pågående samtal omkring.
Jag önskar verkligen att jag hade sådana röstresurser. Jag är så trött på att vänta till sist jämt bara för att det inte hörs när jag tar till orda. Jag har på allvar många gånger funderat på att inköpa ett antal flärpar, ni vet sådana där som man blåser i och så åker en pappersgrej ut och så låter det starkt. En sån skulle jag ha. Jag skulle blåsa den rakt i nyllet på den som faller mig i talet, i synnerhet den som gör det precis när jag skulle sagt något roligt. I tystnaden som uppstår, säger jag vad jag vill säga och sedan drar jag innan de har plockat upp sina hakor.
Flickan i "Mitt magiska finger" upptäckte att hon kunde förvandla folk hon blev arg på till fåglar bara genom att peka på dem. Vilken avundsvärd gåva! Jag får nog nöja mig med en flärpa. Tut!
Hördes jag?
(Titeln på detta inlägg är stulen från en bok av en mycket diskret ackompanjatör, Gerald Moore.)
Det är synd att vi lever i ett samhälle där ljudvolym och antal utstötta ord är synonymt med att "vara någon".
Eftersom jag själv är känd (och känner mig själv) som en person som pratar för mycket, försöker jag ibland tänka på två saker jag fått höra. Det ena var på ett samtal hos arbetsförmedlingens tinnitusteam: "Har du tänkt på vad som skulle hända om du INTE sa allt du ville få fram" och det andra var på en utvärdering efter ett år på miljöterapin: "Du har blivit mycket tystare sen du började här, men nu hörs du mer".
Så jag skulle vilja påstå att bara för att man hörs betyder det inte att man har något att säga. Ofta är det ju de som står och väntar på sin tur som faktiskt är de som är värda att lyssna på. Kanske är det också därför det alltid är lika intressant att återkomma till din blogg; när du väl får ordet har du otroligt mycket tänkvärt att berätta. :)
Jag är ju likadan (förbannade gener), men ibland får man faktiskt nån sorts respekt för att man är försynt. "Åsnan säger inte så mycket, men när hon väl säger nåt är det för att hon har nåt att säga." Dock inte i stora grupper. Det är väl helt enkelt inte mitt forum. Men det finns ju bloggar, Herren ske pris!
FruDecibel;Du är inte ensam. Här har du en till som inte gärna höjer sin stämma, om det är fler är tre i ngt sammanhang. Instämmer med Bäver;oftast har pratglada inte mkt att komma med annat än skvaller enl min uppfattning.
