Ikonerna
Trycket är stort från omvärlden och frågorna haglar över mig. När är ikonväggen färdig? Hur går det med ikonväggen? Blir det ingen ikonblogg snart? OK. Nu är den färdig.
Nu ska jag ta in helheten och se om något ska bort eller till. Redan ser jag ett par ramar som faller ur ramen. Där kommer det nog att bli en justering.
Men tills vidare får det vara så här. Det ligger mycken möda bakom och entusiasmen har böljat från upp till ner. Men med hjälp av lite åsnesparkar och glada tillrop, så ska jag nu presentera the vägg.
Alla korten syns inte så bra, men den vackra damen är min mormor, som jag aldrig har träffat. Hon var modist och hade egen affär i Valdemarsvik. De 7 ungarna i soffan är Händige Herrn (Åsnepappan) och hans syskon. H.H. ser ut som Elvis, för det var på den tiden. Ovanför hänger ett mindre kort på de sju syskonen när de var lite större, ungefär 500 kg större.
Tre bröllopskort från olika tider, 1912; mina morföräldrar. Tio år senare var de döda båda två. 1936 gifte sig mina föräldrar. Båda brudklänningarna har jag kvar (men jag gifte mig som bekant i en klänning från Anarkali). Det tredje brudparet (1944) är Händige Herrns föräldrar och bruden fick inte ha vit klänning för sin mor eftersom hon var på smällen med H.H.
Ett skivfodral från 1966: Händige Herrns första skiva med "Ådalskanonerna". Väldigt propra pojkar, platsar inte alls i "Katastrofala omslag". Små åsnor och små åsnors lillebror. Lillebror, nu 192 cm, är pojken i den blåa tröjan. Jag skriver sällan om honom, för jag tror inte han vill bli omskriven så mycket. Men han är en trevlig son.
En mycket liten Fru Decibel sitter i knät på sin store storebror som var död 8 år senare.
På det vänstra kortet i brun ram syns min far, hans syster och mina farföräldrar. Min farmor hette Anna Maria Tålig. De är finklädda, som man ju brukade vara när man skulle fotograferas. Min farfar är den enda i den generationen som jag har träffat. Mannen i uniform är också min far i lantmätaruniform. Det hade man på den tiden, kanske för att sätta sig i respekt hos dalabönderna, som lär ha varit särskilt envisa och sturiga.
Ja, det syns kanske inte så bra, men jag tror inte heller att det är så vansinnigt intressant för någon annan än de närmaste. Kanske blir det någon närbild i framtiden. Men nu är i alla fall ikonväggen relativt färdig.
Och jag har just börjat fylla år.
Nu ska jag ta in helheten och se om något ska bort eller till. Redan ser jag ett par ramar som faller ur ramen. Där kommer det nog att bli en justering.
Men tills vidare får det vara så här. Det ligger mycken möda bakom och entusiasmen har böljat från upp till ner. Men med hjälp av lite åsnesparkar och glada tillrop, så ska jag nu presentera the vägg.
Alla korten syns inte så bra, men den vackra damen är min mormor, som jag aldrig har träffat. Hon var modist och hade egen affär i Valdemarsvik. De 7 ungarna i soffan är Händige Herrn (Åsnepappan) och hans syskon. H.H. ser ut som Elvis, för det var på den tiden. Ovanför hänger ett mindre kort på de sju syskonen när de var lite större, ungefär 500 kg större.
Tre bröllopskort från olika tider, 1912; mina morföräldrar. Tio år senare var de döda båda två. 1936 gifte sig mina föräldrar. Båda brudklänningarna har jag kvar (men jag gifte mig som bekant i en klänning från Anarkali). Det tredje brudparet (1944) är Händige Herrns föräldrar och bruden fick inte ha vit klänning för sin mor eftersom hon var på smällen med H.H.
Ett skivfodral från 1966: Händige Herrns första skiva med "Ådalskanonerna". Väldigt propra pojkar, platsar inte alls i "Katastrofala omslag". Små åsnor och små åsnors lillebror. Lillebror, nu 192 cm, är pojken i den blåa tröjan. Jag skriver sällan om honom, för jag tror inte han vill bli omskriven så mycket. Men han är en trevlig son.
En mycket liten Fru Decibel sitter i knät på sin store storebror som var död 8 år senare.
På det vänstra kortet i brun ram syns min far, hans syster och mina farföräldrar. Min farmor hette Anna Maria Tålig. De är finklädda, som man ju brukade vara när man skulle fotograferas. Min farfar är den enda i den generationen som jag har träffat. Mannen i uniform är också min far i lantmätaruniform. Det hade man på den tiden, kanske för att sätta sig i respekt hos dalabönderna, som lär ha varit särskilt envisa och sturiga.
Ja, det syns kanske inte så bra, men jag tror inte heller att det är så vansinnigt intressant för någon annan än de närmaste. Kanske blir det någon närbild i framtiden. Men nu är i alla fall ikonväggen relativt färdig.
Och jag har just börjat fylla år.
Kommentarer
Postat av: Långa Skuggan
Och fyllde år det gjorde du med besked. tack för senast!
Förresten så tror jag att jag har ett bröllopskort på dig och händige herrn i mina gömmor. Det kan du sätta upp på ikonväggen tycke jag.
Postat av: MrsUniversum
ME LIKE.
Fru Decibel - du har väl skrivit (med blyerts) på baksidan av fotona vilka de föreställer? Det faller så lätt i glömska säger snusförnuftiga jag.
Byt ur åldern 40 mot 65 eller what ever - Grattis!
JAG BLIR ÄLDRE
När man fyller fyrtio
börjar man få minnen att
jämföra med:
olika liv, i ett liv.
Bakom en människa
avtecknar sig andra.
Ur varje ansikte
en kör av röster.
Jag gillar att bli äldre.
Göran Greider
Ur Jakobsbrevet, 2004
Trackback