Lange nase
Nu är turnén överstökad. Sex konserter på sju dagar har vi haft och till slut visste vi nästan vilken låt som skulle komma. Vi fick inte ha några noter nämligen, inte ens en kom-ihåg-lapp. Nåja, dirigenten glömde någon låt varje konsert trots att han hade kom ihåglapp, men det gjorde inte så mycket. På våra konserter kan allt hända och ofta gör det det också. Jag har ju berättat om när vår dirigent råkade säga "Evert Grieg" i Håkonshallen i Bergen i direktsändning i norsk radio.
Ingen norrman tyckte det var roligt medan vi låg på scenen och vred oss av skratt, typ.
Sista konserten hade vi på konstskolan i Gerlesborg. Där har vi haft många konserter genom tiderna och de försiggår utomhus vid tjänlig väderlek. Och tjänligare än det är nu kan vädret knappast bli. Enligt samstämmiga publikrapporter är det en upplevelse att sitta i publiken och vara omringad av kören. Själv hamnade jag tidvis på den lilla bergknallen. Det var en konst att stå med fötterna i nerförsbacke. En tenor stod ute på en båtbrygga och svarade kulerskan etc.etc.
Publiken såg likadan ut nu som första gången jag var med och sjöng där. Konstigt, för jag har ju blivit mycket äldre.
Nej, det var inte riktigt sant. En person, som brukar dyka upp där hade faktiskt åldrats. Det var en konstnär, som en gång i tiden betydde mycket för mig. Betydelsen var (lyckligtvis) inte ömsesidig då, och det slutade med att han började vara ihop med en altfiolissa. Originellt, så det förslår, men lika smärtsamt som det brukar vara i dylika fall.
För tio år sedan dök han upp på en konsert som vi hade på denna plats och tryckte en kyss på min kind inför ögonen på Göran Tunström, som vi turnerade med den sommaren. Sedan försvann konstnären. Jag tappade hakorna och när han hade gått sa jag till Göran Tunström (hörde ni?!!!!):
"Den där kunde han väl kommit med för 25 år sedan".
Säkert hade Göran Tunström skrivit om detta i en bok, för han samlade historier, men han var så upptagen med sin egen sopranförälskelse (inte jag alltså), som finns att läsa i "Krönikor". Men tyvärr råkade han dö året efter.
Nåja, den här gången gick jag fram i pausen för att byta några ord med konstnären, som hade suttit och sett riktigt sur ut under konserten. Han hälsade genom att vrida om näsan på mig. Man kan säga att det blev ett naturligt slut på det samtalet, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka handlingen. Men eftersom jag är en långsint person, som aldrig riktigt har förlåtit honom den där altfiolissan, så tänkte jag genast, att "jag ska minsann blogga om dig, din skitviktiga konstnärsjävel." Men till skillnad från Carina Rydberg anger jag inte hans namn.
Att jag samtidigt är megalättad över att jag inte råkade bli den som fick leva med den mest självupptagna person som stapplar i ett par skor, det är ju en helt annan historia.
Bilden här är från den obligatoriska räkfesten, som i år avhölls på klipporna i Heestrand.
Dramatik uppstod, när två vinflaskor (på kylning i havet) råkade försvinna bland tången och krabborna och maneterna. En hjältetenor utförde en heroisk (givetvis) räddningsinsats med fara för bl.a. egna tår, men bilderna från detta går naturligtvis inte att publicera.
Ingen norrman tyckte det var roligt medan vi låg på scenen och vred oss av skratt, typ.
Sista konserten hade vi på konstskolan i Gerlesborg. Där har vi haft många konserter genom tiderna och de försiggår utomhus vid tjänlig väderlek. Och tjänligare än det är nu kan vädret knappast bli. Enligt samstämmiga publikrapporter är det en upplevelse att sitta i publiken och vara omringad av kören. Själv hamnade jag tidvis på den lilla bergknallen. Det var en konst att stå med fötterna i nerförsbacke. En tenor stod ute på en båtbrygga och svarade kulerskan etc.etc.
Publiken såg likadan ut nu som första gången jag var med och sjöng där. Konstigt, för jag har ju blivit mycket äldre.
Nej, det var inte riktigt sant. En person, som brukar dyka upp där hade faktiskt åldrats. Det var en konstnär, som en gång i tiden betydde mycket för mig. Betydelsen var (lyckligtvis) inte ömsesidig då, och det slutade med att han började vara ihop med en altfiolissa. Originellt, så det förslår, men lika smärtsamt som det brukar vara i dylika fall.
För tio år sedan dök han upp på en konsert som vi hade på denna plats och tryckte en kyss på min kind inför ögonen på Göran Tunström, som vi turnerade med den sommaren. Sedan försvann konstnären. Jag tappade hakorna och när han hade gått sa jag till Göran Tunström (hörde ni?!!!!):
"Den där kunde han väl kommit med för 25 år sedan".
Säkert hade Göran Tunström skrivit om detta i en bok, för han samlade historier, men han var så upptagen med sin egen sopranförälskelse (inte jag alltså), som finns att läsa i "Krönikor". Men tyvärr råkade han dö året efter.
Nåja, den här gången gick jag fram i pausen för att byta några ord med konstnären, som hade suttit och sett riktigt sur ut under konserten. Han hälsade genom att vrida om näsan på mig. Man kan säga att det blev ett naturligt slut på det samtalet, och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka handlingen. Men eftersom jag är en långsint person, som aldrig riktigt har förlåtit honom den där altfiolissan, så tänkte jag genast, att "jag ska minsann blogga om dig, din skitviktiga konstnärsjävel." Men till skillnad från Carina Rydberg anger jag inte hans namn.
Att jag samtidigt är megalättad över att jag inte råkade bli den som fick leva med den mest självupptagna person som stapplar i ett par skor, det är ju en helt annan historia.
Bilden här är från den obligatoriska räkfesten, som i år avhölls på klipporna i Heestrand.
Dramatik uppstod, när två vinflaskor (på kylning i havet) råkade försvinna bland tången och krabborna och maneterna. En hjältetenor utförde en heroisk (givetvis) räddningsinsats med fara för bl.a. egna tår, men bilderna från detta går naturligtvis inte att publicera.
Kommentarer
Postat av: Åsna
Näsan? WTF?
Postat av: Anonym
Verkar ha ha varit en fantastisk turné, för både publik och kör. Eller så verkar det bara så för att författaren har skrivit så målande!
Postat av: Långa Skuggan
Inte utan att man skulle ha velat vara med. Tror jag säger det varje år, så man får ju skylla sig själv som inte får tummen ur och åker och lyssnar nån gång. Men Ewert Grieg - det är ju nästan värre än kära Örebroare..
Trackback
