Sjungom studentens, eller?

Nej, ungdomarna kan inte den sången längre. Det fick jag reda på vid dagens studentuppvaktning som vi deltog i. Sången hade visst sjungits i aulan med textblad, men när de rusade ut på trappan var det bara "öööööööh, vrål, öööööööh".

Så var det minsann inte förr. Jag vet inte när förr var för er, men för mig var det säkert före ert förr.
Förr i världen tog man verkligen studentexamen. Nu för tiden går man ut gymnasiet, men det är väl bara mössan som ser nästan likadan ut. Observera att jag inte påstår att det var bättre förr. När jag tog studenten kunde det hända att en del av klasskamraterna inte klarade muntan, utan fick gå ut bakvägen. Så var det med Torbjörn i min klass. Hans mamma hade hyrt en massa porslin och allting. Jag har alltid undrat hur det blev, när han kom hem.

Förr i världen hade man sin mössa på sig varje gång de nya studenterna sprang ut.  För fem år sedan när den lille minste tog studenten, hade jag mössa på mig. Jag upptäckte i myllret utanför skolan, att jag nästan var ensam om att ha en gammal mössa på mig. Jag tror inte att det berodde på att föräldrarna och släktingarna till studenterna var mer obildade än vid andra skolor, utan jag tror att det är en tradition på utdöende. Vad tror läsekretsen?
Denna gången lät jag mössan stanna hemma.

Muntan, det var fyra ämnen som man skulle förhöras i för att bevisa vilket betyg man var värd. Var man svag i ett ämne, åkte man upp i det säkert som amen i kyrkan. Jag var en medelmåttig student, som visserligen skrev hyfsade uppsatser, men jag var ju från landsbygden och vi utsocknes skulle inte komma och tro att vi var lika bra som boråsbarnen. Min akilleshäl var lustigt nog geografi. Det var ju inte för att jag var dålig i geografi, utan för att jag var skräckslagen för läraren och blev stum när jag skulle redogöra för Japans skrotindustri. Jag hade ingen aning om den och har fortfarande inga synpunkter på denna, och har inte haft några behov av att få det heller. Däremot kan jag räkna upp Sveriges städer. Framför allt kan jag rätta dem som påstår att Mora är en stad. Men det var inte geografi.

Nåväl, jag klarade mig. Sedan var det utrusning på trappen och så sjöng vi Studentsången, som vi hade repeterat hela våren. Vi tog studenten i 4 dagar, 3 klasser om dagen, ungefär. Borås Högre Allmänna läroverk var stort och hemskt.
Av tradition presenterades alla elever en och en, med ett smek- eller öknamn. Min bästa vän fick heta "Sidovagnen" för hon hade redan hunnit förlova sig. Mitt namn blev "Tystnaden". Ingemar Bergmans film var aktuell då och extra roligt var det väl med den alluderingen, för jag var nämligen allt annat än förlovad. Jag tyckte inte alls det var roligt, men man fick ju bita ihop och låtsas.
Från den stillsamma festen hemma minns jag att min småskolelärarinna, som jag trodde var 90 när jag började skolan,  slog ihop händerna och sa: "Är det inte härligt att ha hela livet framför sig och ha alla möjligheter?" Jag log och sa ja, för jag ville ju inte göra min fröken ledsen. Men inom mig tänkte jag "hur kan hon säga så? Jag kommer ju aldrig att lyckas med någonting eller att kunna bli någonting och det är bara en tidsfråga tills alla kommer på det.".
Jag visste ingenting om självuppfyllande profetior på den tiden, och ändå lyckades jag med dem. Ganska länge lyckades jag.
Det känns som om det är 300 år mellan den studenten jag var och dagens studenter, som många gånger kännetecknas av "fy fan vad jag är bra". Det är skillnad. Det är inte fult att skryta längre. Men förr i världen var det väldigt fult att skryta, och det sitter i.
Jag räckte ibland inte upp handen i gymnasiet trots att jag kunde frågan, för min hjärna ville inte, att läraren skulle tro att jag inte trodde att han visste vad jag kunde, och att jag därför måste räcka upp handen så att han fattade det. Hänger ni med? Det gjorde inte lärarna i alla fall för de föredrog att tro, att jag var dum och indolent. Möjligen hade de rätt.

Men studentsången kan jag fortfarande. Både text och komp i alla tonarter. Oj, nu skröt jag visst lite.
Det kanske är för att jag fick sänkt betyg i musik i studentexamen.
Sådant kan väl inte hända nu.



Kommentarer
Postat av: Åsna

Kvällens krogrunda har ägnats åt att upplysa de små studenterna om att de minsann inte har nåt att vara glada över. Nu är det slut på det roliga. Tur för dem att det finns kloka tanter som vi på stan.

2009-06-06 @ 01:52:16
URL: http://kattarsis.blogg.se/
Postat av: Lena

Nej inte f-n var det bättre förr, men jag tror att det var festligare för oss som klarade av det, för det var ändå en slags prestation. Jag var också uppe i geografi- rullstensåsar- och det kan jag fortfarande. Betyget höjdes.

Och snart åker jag till Italien minsann....

2009-06-06 @ 09:59:08
Postat av: bäver

Ja jisses, de som sänkte dig i musik borde se dig nu.

Jag gillar inte studenten. Alla grät för att det var så hemskt att skiljas åt och jag grät för att tre års helvete var slut. Mina klasskamrater glömde berätta både om de allmäna fotograferingen och champagnefrukosten, men vem är jag att ta plats liksom. Bakvägen ut fick vi dock alla ta, men jag hade nog hellre smitit ut via stora entrén den dagen.

2009-06-07 @ 19:04:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0