Konserten inifrån

För en utförlig recension hänvisas till Åsnebloggen. Hon var den enda jag lyckades tvinga dit. Nu var det en hel del andra som hade hittat till Härlanda kyrka, så brist på publik var det inte. Hur det lät och upplevdes har jag som vanligt ingen aning om. I sopranstämman var det som så, att två sopraner i första sopran hade fallit ifrån, återstod två, den äldsta och den yngsta. Den äldsta, inga namn, har otroligt svårt att lära sig text utantill. I synnerhet gammalfranska, där man varken kan ana betydelse eller uttal. Uttal har vi heller aldrig tid att öva. Men publiken kan ju faktiskt inte se två munnar på en gång, så bara man ser övertygad ut,så kan ingen ana vem det är som sjunger fel.
Det är ganska nytt för vår kör, att sjunga allt utantill. Allt går också i ett, utan applåder emellan, vilket är ganska skönt. Det kommer några toner från dirigenten (på den gamla vanliga melodican) och så gäller det att veta vilken bit han menar. Ofta vet vi det, men ofta vet vi inte det, eller också är det någon annan som inte vet, inga namn.
Jag som kan läsa noter, tycker att det är lite slöseri. Noter spar mycket övningstid, men vid konserten är det en fördel, förstår jag på publiken.
Kvällens konsert innehöll folkmusik, med en äkta folksångerska. Sådan kan kan utbilda sig tlll nuförtiden, om man skulle råka ha oturen att inte vara född för 200 år sedan och redan död. Vår dirigent gör alla arr till konserter som denna, och ofta får vi det sista strax före konserten eller under konserten. Ja, det har hänt att han säger till publiken att nu ska kören sjunga en sak som de inte vet om.
Men så var det inte i kväll. Repetitionen hade en del färgstarka inslag i och med att jag råkade få näsblod och blogade ner kyrkgolvet. Det får jag ofta, men konstigt nog aldrig under konserter.
Svensk folkmusik har en annan skala än den västerländska, som vi är itutade, och när kören skulle fås att sjunga stora mollterser och små durterser, så blev det  allmän normupplösning i kören. De löstes så att folksångerskan anpassade sig och intonerade på gammalt vis när hon var ensam.
Jag tycker om att ha kontroll, att veta vad jag ska sjunga och när. Det vet jag inte nu. Jag kan inte komma ihåg ordningen när vi inte får ha någon lapp. Jag är inte säker på vilken bit som kommer när vi får en ton. Det kan också vara fel ton vi får, och då är jag lite handikappad, för då tror jag kanske att det är en annan låt.
Men det är alltid någon som kan något, och då och då blir det musik.Det ordnar sig för det mesta. Ibland gör vi egna tolkningar av maestrons budskap och vi ser på hans förvånade ansiktsuttryck att han hade väntat sig något annat. Publiken sa att det lät välrepeterat. Vi håller tydligen masken bra. Jo, det var välrepeterat, men med tanke på att arret alltid ändrar sig varje vecka, så minns man sällan hur det var senast. Vi har blivit tvungna att skriva datum på arren vi får för att klara ut det.
Nästa konsert har vi för 3000 psykloger den 21 juni och då är det ett helt annat program. I sommar drar vi ut i Bohuslän och Norge med folkmusikprogrammet.
Det är inte lätt med gammalfranska när man har oxidation på synapserna.



Panik? Å visst inte. Det ordnar sig alltid.

Kommentarer
Postat av: ejkej the folkmusiknörd

jag skulle kunna bli oerhört provocerad av dina tankar, men antingen så orkar jag inte det eller så låtsas jag att du inte alls menar så som det låter.

2009-06-02 @ 22:32:50
Postat av: Fru Decibel,

Jag behöver inte låtsas att jag inte begriper vad du menar.

2009-06-02 @ 22:54:18
URL: http://frudecibel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0