Drömtillvaro
Nyss drömde jag i soffan, att jag fick en sådan fantastisk bloggidé. Jag steg upp och försökte komma ihåg vad det var, men när jag kollade, så låg jag konstigt nog fortfarande i soffan. Det var synd, för det kunde livat upp.
Nu blir det en vanlig vissen blogg.
Den där spikmattan, som förra bloggen gick ut på, kommer naturligtvis inte att tillfalla mig. Därför hyser jag planer i lönndom på att införskaffa en sådan här. Så värst lönndomigt är det väl inte längre förstås. Jag har pratat vitt och brett om den och försökt att intressera någon mer i min omgivning för den, för om man skickar efter två, så blir det portofritt. Hittills har jag inte lyckats.
Naturligtvis har den inte samma syfte som spikmattan, men någonting ska man ju hålla på med.
I slutet av 50-talet var detta högsta mode, och jag vet inte hur många miljoner varv jag hann med att göra innan jag bar ner dem i källaren. Jag var ganska duktig, fast jag kunde bara åt ett håll. Hur som helst, tack vare det flitiga användandet fick jag en getingmidja, trots yppighet å andra ställen. Och nu, när gumfläsket börjar komma krypande, så kanske detta är ett bra sätt att flytta på oönskade fettdepåer, som gärna håller till just i midjehöjd. Om jag inte minns fel, var det ganska konditionskrävande också. Det är ju bra när man inte har så mycket av den varan och inte kan slita för mycket på de lederna som är kvar. De här är till skillnad från 50-talsmodellen ganska tunga och bör ha en avsevärd effekt...
En omgång gäster har avverkats. Det är roligt med gäster, för de vill gärna ut och se sig om i Dalarna. På det viset får vi också se lite. Den här gången var vi på världsarvet Engelsberg, som visserligen inte ligger i Dalarna utan i Västmanland. Elsa Anderssons konditori i Norberg är tyvärr oundvikligt. Hennes bakelser är fruktansvärt goda men hemskt dyra, förstås. Ett Eldorado för byggnadsantikvarier. Inget världsarv men världsgott.
Nu borde jag få min tangobakelse gratis nästa gång.
Gäster, som bokar in sig hos oss ett visst datum och sedan inte hör av sig, är jag skeptisk till.( Mot? Inför?) Varför gör man så? Jag fattar inte. Världslarvigt.
Den som lever får ....en starkt försämrad folkpension, som Åke Cato säger.
Nu blir det en vanlig vissen blogg.
Den där spikmattan, som förra bloggen gick ut på, kommer naturligtvis inte att tillfalla mig. Därför hyser jag planer i lönndom på att införskaffa en sådan här. Så värst lönndomigt är det väl inte längre förstås. Jag har pratat vitt och brett om den och försökt att intressera någon mer i min omgivning för den, för om man skickar efter två, så blir det portofritt. Hittills har jag inte lyckats.
Naturligtvis har den inte samma syfte som spikmattan, men någonting ska man ju hålla på med.
I slutet av 50-talet var detta högsta mode, och jag vet inte hur många miljoner varv jag hann med att göra innan jag bar ner dem i källaren. Jag var ganska duktig, fast jag kunde bara åt ett håll. Hur som helst, tack vare det flitiga användandet fick jag en getingmidja, trots yppighet å andra ställen. Och nu, när gumfläsket börjar komma krypande, så kanske detta är ett bra sätt att flytta på oönskade fettdepåer, som gärna håller till just i midjehöjd. Om jag inte minns fel, var det ganska konditionskrävande också. Det är ju bra när man inte har så mycket av den varan och inte kan slita för mycket på de lederna som är kvar. De här är till skillnad från 50-talsmodellen ganska tunga och bör ha en avsevärd effekt...
En omgång gäster har avverkats. Det är roligt med gäster, för de vill gärna ut och se sig om i Dalarna. På det viset får vi också se lite. Den här gången var vi på världsarvet Engelsberg, som visserligen inte ligger i Dalarna utan i Västmanland. Elsa Anderssons konditori i Norberg är tyvärr oundvikligt. Hennes bakelser är fruktansvärt goda men hemskt dyra, förstås. Ett Eldorado för byggnadsantikvarier. Inget världsarv men världsgott.
Nu borde jag få min tangobakelse gratis nästa gång.
Gäster, som bokar in sig hos oss ett visst datum och sedan inte hör av sig, är jag skeptisk till.( Mot? Inför?) Varför gör man så? Jag fattar inte. Världslarvigt.
Den som lever får ....en starkt försämrad folkpension, som Åke Cato säger.
Kommentarer
Postat av: Översättarhelena
Men åh, vad roligt det såg ut med en sån där rockring! Nu vill jag också ha en. Till skillnad från dig var jag dock inte vidare bra på det där när jag var liten, men vem vet, det kanske går att lära sig på gamla dar? Däremot var jag bra på att hoppa rep, och om man har tur (eller kanske otur) kan man fortfarande komma på mig med hopprepet ibland.
Postat av: Fru Decibel
Ö-Helena: Ska vi köpa ihop? Sedan kan vi ha en rockträff...
Trackback
