FruDecibel

Ett sommarminne poppar upp, bara för att jag läste namnet Karl Gerhard i en blogg.

Det var sommaren 1953. Mina föräldrar och jag skulle åka någonstans på semestern. Vi kunde inte längre åka till mitt älskade Varberg, för den platsen var alltför belastad med minnen av min bror, som dött i december året före.  Vi åkte till ett hotell i Båstad, som låg precis vid havet. Båstad var då som nu ett ställe för kändisar. Mamma såg Alf Kjellin i en telefonkiosk, Egon Larsson (vem 17 var det egentligen?) på minigolfbanan och någon mer som jag har glömt. Hasse Ekman kanske.
Jag var ensam, men jag hittade en lekkamrat på stranden. Hon var 5 och jag var 9, men det fick väl gå. Hon var från Stockholm, så hon var lite mer försigkommen än jag. Hon var där med sin mormor. Vi lekte byggmästare i sanden och då skulle vi ha riktiga byggmästarnamn. Jag ville heta Eriksson, för det tyckte jag var fint. Bättre än Larsson, som jag hette egentligen. Jag föreslog, att hon skulle heta Nilsson, också ett passande byggmästarnamn.

-Nej, sa hon med eftertryck, det kan man inte heta. Det är ju ett TANTNAMN. Min mamma heter Nilsson.
Jag protesterade, för jag visste då gubbar som hette det.
-Men vad heter din pappa då, frågade jag.
-Per Gerhard, sa hon.
-Nej, så kan man inte heta. Det är ju ett förnamn, sa jag.
-Han HETER Per Gerhard, vidhöll hon.
Jag tänkte att hon måste vara för liten för att förstå det där. Senare flåsade mamma upphetsat:
-Hon är ju dotter till Maj-Britt Nilsson!!!!!!

Då förstod jag, som var så stor och klok, att man som byggmästare verkligen inte kan heta Nilsson. Och jag tänkte, att Per Gerhard säkert hade ett riktigt efternamn någonstans.  Det var ju tur att hon inte försökte inbilla mig att hennes riktiga pappa hette Anders Börje. Det hade jag aldrig gått på.

Var är du nu, Lena?