FruDecibel

I det här huset har vi alltid kämpat om soppa eller inte soppa. Jag tycker att man kan äta soppa då och då om inte annat för att det kan bli ganska billigt. Händige Herrn tycker inte att soppa är riktig mat. Misstänker att det är ett svenskt herrtyckande som härstammar från den motsträviga landsbygden i Dalarna.
Min kokkonst är väl inte något jag vill stoltsera med, men jag kan faktiskt laga mat, oftast i alla fall, även om det händer att jag  glömmer någon ingrediens, persiljan eller saltet eller så. De första 20 åren var konversationen alltid den samma.

Jag: "Var det gott?"
H.H: "Det går väl i."

Och det oavsett vad jag hade lagat.
Jag uttryckte blygsamt under årens lopp , att det vore roligt att få lite spontanberöm när man har ansträngt sig.
"Det går ju inte att vara spontan för du frågar ju alltid."

Nåja, så småningom har det krupit ut små halvkvädna visor, att "det här var ju inte så dumt" etc., och de sista tio åren har det hänt både nu och då. Men aldrig för en soppa.

Inte förrän idag. Jag var strängt upptagen med att ordna min ikonvägg, som det snart kommer en blogg om, men var tvungen att bryta för att slänga ihop något. Det blev tomatsoppa.

HH: "Det här var en ovanligt lyckad soppa!"

Nu funderar jag på om det är mina uppfostringsmetoder som har gett resultat eller om det är det faktum att HH i höstas var i Italien på tjänsteresa och för första gången kom i direktkontakt med den matkulturen.

Egentligen spelar det ingen roll. Här är receptet på den lyckade soppan:

1 burk krossade tomater
1 burk vatten
1 paket bacon
1 grönsaksbuljongtärning
några gamla småtomater som ligger och skramlar
lite citronsaft
lite flytande honung
1 skvätt vispgrädde
Baconet steker man förstås i småbitar, tomaterna skär man itu.

Serveras med lite Créme Fraische, men persilja behövs inte...

Ja, det var det hele. Det räcker till en som äter mycket och en som äter lite och så blir det en skvätt kvar.
En på det hela taget lyckad soppa!