FruDecibel

Veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen. Det nya året kunde kanske ha startat bättre, men å andra sidan måste det ju bli bättre rätt snart, när det startar med en katastrofunge. Då tänker jag inte på att kaffefiltret vek sig så att kaffet blev blask eller att brasan inte ville ta sig trots mina tappra försök, och att jag därvid erhöll de vanliga glåporden från Händige Herrn, som gör allting så mycket bättre (tror han, och jag låter honom tro det...). Nej, det var när min laptop plötsligt slocknade och inte ville låta sig tubbas till vidare bedrifter, som jag kände att året kunde börjat bättre. Givetvis hände det precis när jag tänkte ta fram Word och börja snickra på första hemtentefrågan, en uppgift som jag hittills sorgfälligt lyckats undvika. Min första känsla var konstigt nog lättnad. Nu hade jag en legal anledning att inte bli klar i tid. Vadå? Skriva för hand? Nej, men det är ju så mycket runtersikring, som man måste kolla. Så snart kände jag prestationsångesten komma igen. Å, om bara datorn ville starta igen, så skulle jag snabbt sätta igång och avverka åtminstone första frågan.  Och det är vad jag gör just nu, som ni märker, eftersom datorn efter en natts vila med batteriet på luftning, gick igång igen. Jag har en egen dataman på Kinnekulle, som ställer upp med goda råd per telefon vid behov. Skulle det behövas plockar han isär min dator och lagar den, alternativt bygger om den till en brödrost.
Därför skyndar jag mig nu att skriva på min hemtenta, som ni märker. Hej, vad det går.

Det är inte bara skalder som blir nostalgiska och skriver nyårsdikter etc. när ett nytt år kommer farandes. Vi bloggare är inte dåliga heller. Nyårskonserten från Wien väcker minnen hos många. Jag tror jag har sett den varje år sedan 1961, då vi skaffade Tv (till kung Baudouins bröllop). Länge var det min högsta dröm att få åka på nyårskonserten i Wien. Det behövs inte längre; då får man ju inte se de fantastiska dansarna, som ljudlöst skuttar omkring i slottsgemaken. Tittar man på balett i verkliga livet (irl) så dunsar de ju så väldigt oestetiskt och mänskligt, så att den konstnärliga upplevelsen naggas i fransen.

Numera brukar jag räkna kvinnorna i Wienerfilharmonikerna. Det har aldrig varit särskilt svårt, och den här gången kom jag till två. En kvinna satt på första pult i förstafiol-stämman. (Man sitter i duktighetsordning i en orkester.) Det betyder att hon måste vara ungefär tio gånger skickligare än den bäste mannen för att överhuvudtaget bli påtänkt för den platsen, alltså allting är precis som vanligt, i synnerhet där. Ännu vanligare var det förr i tiden hos Berliner Filharmonikerna, på den tiden Herbert von Karajan dirigerade där. Han vägrade dirigera om de anställde en kvinnlig oboist (?), så orkestern fick välja. En kvinnlig musiker eller honom. De tog honom, men samarbetet sprack så småningom.
Nu är det Simon Ruttle som dirigerar dem. Daniel Barenboim, dirigerar Staatsoperaorkestern Unter den Linden i Berlin, liksom Wienerfilharmonikerna på nyårsdagen igår. Det var roligt att återse honom. Konstigt nog hade han blivit gråhårig. Han var under en tid gift med den legendariska cellisten Jaqueline du Pré, som en gång spelade endast iklädd en genomskinlig plastpåse. Hon gick ett förfärligt öde till mötes, för hon fick aggressiv MS och fick sluta spela och dog  1987.  Hon var stor och lång och kraftig och Barenboim är liten och kort i rocken. Jag minns att min cellolärare undrade hur de hade det  i sängen. Tsss, vadå säng. Själv gjorde han det på köksbordet, BERÄTTADE han för mig på en cellolektion. Och det finns ju pallar.

När datorn strejkar får man hitta på andra saker, t.ex. titta ut genom fönstret varje morgon och tycka att å, vad vackert det är idag. Idag var det så här vackert: