Tåga till Rom
Apropå Lottens fantastiska idé om en bloggtågcharterresa till Italien, kom jag på att jag faktiskt har tågat till Rom en gång tillsammans med en viss Åsna. Det är redan ganska längesedan, 15 år.
På julaftonsnatten brukade Åsnan och jag sitta i samma fåtölj och titta på midnattsmässan från Rom i vår lilla timmerstuga i Dalarna. Inte direkt för den vackra körsången, för den var vedervärdig, och de vridna bajskorvarna framme vid koret var ju asfula, men det var lite roligt ändå. Kameran panorerade över alla utsmyckningar i Peterskyrkan och plötsligt sa Åsnan:
"Där var en staty som var lik dig!" Det var ju fascinerande, att jag skulle kunna ha samma drag som ett konstverk av, vem vet, Michelangelo.
Jag hann inte se den och bilden kom inte tillbaka, varför någon av oss sa:
"Vi åker till Rom och letar upp den."
Sagt och gjort. Vi tågade och tågade och det var ganska tröttsamt om jag ska vara ärlig. Nattligt överraskande byte i München, men vi lyckades komma fram till slut.
När jag är i Rom, brukar jag bo på Heliga Birgittas hotell, dvs. i klostret vid Piazza Farnese. Det är lite spännande och högtidligt och nunnorna är vänliga. I och för sig har jag bara varit i Rom två gånger, men vi råkade få samma rum även den andra gången.
Här en bild på den indiska nunnan Lucilla, som blev nunna för hon tyckte att nunnorna i hennes by i Indien hade så fina kläder. Jag tror att hon fick ett bättre liv som nunna i Rom än som flicka i Indien.
Första målet var givetvis Peterskyrkan och statyn. Här är Åsnan på väg in och anar inte, att vi strax måste köpa en stor sjal, för de där benen får inte vanhedra helgedomen.
Och här är vi vid resan mål, statyn i Peterskyrkan som liknar mig. Jag gör mitt bästa för att inta samma förandligade pose, som min förebild.
Nå, tycker läsarna att likheten med ett konstverk i Peterskyrkan och en Åsnemamma är slående?
Jag har krulligt hår, men det var absolut sista gången jag försökte mig på att se lite cool ut. Detta gjorde jag trots det något blandade mottagande jag fick första gången jag kom hem med afrokrull. Den då 11-åriga Åsnan sa:
"Åh, har du knorkeborkat håret?"
Händige Herrn kastade en snabb blick på mig och sa:
"Åh mamma, vi kan väl byta huvud?"
På julaftonsnatten brukade Åsnan och jag sitta i samma fåtölj och titta på midnattsmässan från Rom i vår lilla timmerstuga i Dalarna. Inte direkt för den vackra körsången, för den var vedervärdig, och de vridna bajskorvarna framme vid koret var ju asfula, men det var lite roligt ändå. Kameran panorerade över alla utsmyckningar i Peterskyrkan och plötsligt sa Åsnan:
"Där var en staty som var lik dig!" Det var ju fascinerande, att jag skulle kunna ha samma drag som ett konstverk av, vem vet, Michelangelo.
Jag hann inte se den och bilden kom inte tillbaka, varför någon av oss sa:
"Vi åker till Rom och letar upp den."
Sagt och gjort. Vi tågade och tågade och det var ganska tröttsamt om jag ska vara ärlig. Nattligt överraskande byte i München, men vi lyckades komma fram till slut.
När jag är i Rom, brukar jag bo på Heliga Birgittas hotell, dvs. i klostret vid Piazza Farnese. Det är lite spännande och högtidligt och nunnorna är vänliga. I och för sig har jag bara varit i Rom två gånger, men vi råkade få samma rum även den andra gången.
Här en bild på den indiska nunnan Lucilla, som blev nunna för hon tyckte att nunnorna i hennes by i Indien hade så fina kläder. Jag tror att hon fick ett bättre liv som nunna i Rom än som flicka i Indien.
Första målet var givetvis Peterskyrkan och statyn. Här är Åsnan på väg in och anar inte, att vi strax måste köpa en stor sjal, för de där benen får inte vanhedra helgedomen.
Och här är vi vid resan mål, statyn i Peterskyrkan som liknar mig. Jag gör mitt bästa för att inta samma förandligade pose, som min förebild.
Nå, tycker läsarna att likheten med ett konstverk i Peterskyrkan och en Åsnemamma är slående?
Jag har krulligt hår, men det var absolut sista gången jag försökte mig på att se lite cool ut. Detta gjorde jag trots det något blandade mottagande jag fick första gången jag kom hem med afrokrull. Den då 11-åriga Åsnan sa:
"Åh, har du knorkeborkat håret?"
Händige Herrn kastade en snabb blick på mig och sa:
" Du ser ut som Sven-Eric Johanson."
Den femårige sonen sa: "Åh mamma, vi kan väl byta huvud?"
Sven-Eric Johanson, känd
göteborgskompositör
göteborgskompositör
Kommentarer
Postat av: cruella
Älskvärd familj du har! Sven-Eric är rätt lik Göran Greider också. Plus mustasch, minus semla.
Postat av: Översättarhelena
"Knorkeborka" var ett bra ord, det ska jag genast börja använda!
Postat av: Åsna
*språkutvecklare*
Postat av: Långa Skuggan
Jag tycker att du liknar den gråtande madonnan. Eller den leende kanske. Var det du som stod modell till Åsnans konstverk kanske?
Postat av: Fru Decibel
Säkerligen är Åsnans konstnärlighet influerad av hennes moders väna utseende....
Postat av: Åsna
Naturligtvis är det så! Åsnemodern är själva essensen för skönhet för mig. Sen har jag vågat mig ut på konstnärliga eskapader, men i grunden, i alla kattrumpor och kopulerande får, finns åsnemodern.
Trackback
