FruDecibel

Alla som inte har läst  "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande"  rekommenderas att göra det vid tillfälle. Den passar alla, som någon gång har träffat någon kines, alla som har undervisat invandrare, alla som är lite språkintresserade, alla som översätter och alla som har älskat någon gång. Jag ska inte berätta innehållet, men den beskriver världen (mest London då) genom en ung kinesisk flickas ögon och öron. Väldigt fin.

Idag är det en liten paus i regnandet. Eftersom vi inte har något riktigt tak just nu över verandan, så har vi just nu en liten sjö i hallen.  Händige Herrn ligger på taket och försöker få dit sånt där som det ska vara i tak (fuktskydd, isolering, takspånt, tjärpapp, ströläkt, läkt och tegel) medan det är uppehåll. Man kunde valt en lämpligare tidpunkt för takomläggning, men sådana tillfällen duggar det inte tätt av, kan man säga. Det duggar mest annat och inte bara duggar.
Sjön har sjunkit lite, men forfarande kan man simma på stranden.

Själv har jag tagit mig i kragen och börjat fortsätta skrapa på en 1700-talsstol. För många år sedan, medan jag ännu var full av entusiasm och intresserad av gamla möbler och insåg att jag ägde 4 gamla stolar, åkte jag på kurs på Sätergläntan och lärde mig renovera. Stolarna var från min mormorsmors hem men hade blivit övermålade med tjock vit oljefärg på 30-talet till min mors bröllop. Det skulle vara så på den tiden. Men min mor sa alltid att originalfärgen var grön. När jag började skrapa, hittade jag sammanlagt 9 färglager, 7 under det gröna. Stolarna hade alltså en historia långt före min mors inträde i historien. Den understa färgen var ockragul, varför jag målade stolen i den färgen med äggoljetempera. Sedan började jag glatt på nästa stol, som hade lite annat utseende. Den hade bara ett grönt lager men hade blomdekorationer och röda linjer här och där. Jag tror att den stolen är yngre och köptes in när min mor föddes, 1913. Men där tog orken slut, och den blågröna stolen ha stått halvskrapad i många år. Jag visste inte om jag skulle återställa den också i dess originalfärg med blommor och allt eller om jag skulle göra den ockragul som de andra kommer att bli. Nu har jag tänkt färdigt med benäget bistånd av en som kan sånt, och jag fattar ju också, att den tid som återstår av ens liv när man fortfarande orkar skrapa, inte är oändlig. Här gäller det att lägga på ett kol innan man kolar så att säga.

Därför står jag nu i trädgården och skrapar och skjuter med varmluftspistol och försöker att inte göra brännmärken. Under tiden lyssnar jag på sommar. I år har jag varit så kräsen, så jag har stängt av så fort det inte intresserar mig det minsta. Det är ju bara JAG och JAG och JAG hela tiden. Det var det idag också, men jag lyssnade ändå.
Alex Schulman lät oss få ta del av "året som förändrade mitt liv".
"Har ni hört den förut?" hette ett program en gång. Svaret är ja. Men unga pojkar i alla tider har en tendens att tro att de är de enda, som har det svårt, de enda som har haft ett komplicerat förhållande till sin far, de enda som har förlorat en komplicerad far, de enda som har blivit av med sin fru, de enda som super för mycket, de enda som hittat en ny vacker kvinna, de enda som fått barn, de enda som upptäckt att oj, vad det var fint då  etc.etc. och så kan de hålla på att orera om det i 86 minuter.
Inte ett ord om mamman. Jo, att hon kedjerökte. Jag tror att jag skulle bli lite ledsen om mina barn skrev en bok om sin far och inte låtsades om mig eller om de hade ett sommarprogram där fadern omtalades i alla tonarter men inte ett ord om mig... men hon kanske inte är sådan. Inte ett ord om morfadern heller, som jag faktiskt har läst flera böcker av. Bara JAG JAG JAG. Och pappa. Förresten Carl Larssons självbiografi hette "Jag". Har ni läst Karin Larssons?

(Har ni förresten lagt märke till, att allt flera skriver "jag och min kompis", "jag och de andra" etc. Till och med folk som har doktorerat, skriver så utan att blinka. När jag gick i skolan var det nästa dödsstraff på att nämna sig själv först. Jag tycker fortfarande att man inte kan skriva så. Det är lågstadiemässigt.)

I Göran Tunströms självbiografi kan man läsa om en son som älskar sin far över allt annat.  Under den veckan som GKK samarbetade med Tunström, frågade vi lite om hans mor, som då forfarande levde, vilken betydelse hon hade haft för honom.
"Äsch, hon var bara en sån som såg till att man inte frös om händerna och sånt", svarade han.
Ja, det var ju inget att tala om.

Här är stolen, ännu inte färdigskrapad. När den är klar och målad, ska den få ny klädsel, sånt här tyg.