...en glad...
Jag blir också väldigt glad när någon kommenterar min blogg, ja, jag blir till och med glad när någon gör en upptumme på Facebook. Jag blir också väldigt glad när någon spelar Lexolous (Alfapet på engelska eller franska på Facebook) med mig och har den goda smaken att låta mig vinna.
Själv kommenterar jag bloggar och Facebook till höger och vänster; det går inte att låta bli. Jag kommenterar t.o.m. Peter Englunds blogg, trots att mina kommentarer väl bara blir mustassavtryck i hans litterära trädgård. På tal om tass, så är jag numera (än så länge) nästan granne med den nyaste Svenska Akademiledamoten. Spiller det över lite ljus på mig?
Vissa saker förstår jag dock inte. Somliga av mina närmaste och äldsta vänner, som dessutom är mina släktingar, läser inte min blogg. Så här kan det gå till: Vi chattar:
Hej! Hur var det på resan?
Det var jättekul.
Jaså, hur då?
(Då förstår jag ju att vederbörande inte har läst min blogg ):Jodå, jag var i Berlin och i Leipzig och....men alltihopa finns redan på min blogg, om du vill kan du ju läsa där...
Jaså, jaha, då ska jag göra det en annan dag. (alt. jag ska ta det till kaffet i morgon)
Det är inte så att jag tycker att alla bör slänga sig över min blogg, fast en del gör det, heder åt er! Men varför inte säga då, att jag är faktiskt inte intresserad av bloggar, i synnerhet inte din? Eller linda in det på något sätt så att jag inte blir lättstött. Jag menar, hur svårt kan det va? Ett musklick för att uppdatera sig.
Jodå, jag kan visst förstå att man har annat för sig. Men inte jämt.
Somliga tar det stegvis, ser du. Förmodligen tillhörde de för tio år sedan skaran som tyckte att e-post inte var seriöst utan Riktiga Brev skulle det vara.
Nu vill de höra dig prata på om Berlin, rakt i örat. Inte bli hänvisade till en blogg (vet man ju vad bloggerispektaklet är) som är öppen för kreti och pleti.
Ställ dem mot väggen.
Cruella: Jovisst. Så är det. Det är de som för tio (eller kanske tjugo?) år sedan fick riktiga brev av mig, stup i kvarten. De tyckte det var jätteroligt, men svarade inte i brådrasket, vilket jag gjorde. De blev med tiden tämligen stressade av mina brev, vilket jag kan förstå. Bloggandet är mer kravlöst, och jag behöver bara skriva samma sak en gång....
Jag blir inte bara lättstött, jag blir rosenrasande när mina "vänner" som jag träffar sällan frågar hur ääääär det nu för tiden och vad har du haft fööööör dig de senaste tre åren? Läser de inte min blogg så är de inte intresserade på riktigt. Inte så att bloggen avslöjar allt, men somliga som läser bloggen kan få kompletterande info. Om de loggar in på msn förstås.
Inga av mina gamla kompisar bloggar, det är jag tämligen säker på. Jag skulle absolut lusläsa deras bloggar ifall de funnes. Nu lusläser jag mina bloggvänners bloggar i stället.
Just nu går jag en Coachingkurs och det betyder förstås mycket psyko-bla-bla. Något som jag lärde mig häromdagen är att ge feedback på rätt sätt. Hör på:
Jag tycker mycket om din blogg och läser alltid alla inlägg. (Ibland till och med kommenterarar jag.) Det enda jag har svårt med är skriftstilen du valt. Jag tycker den är för liten.
Och lättgladd, ja, det är jag med.
Oj! Detta inlägg träffade rakt i solarplexus! Men nu är i alla fall Långa Skuggan förhoppningsvis tillbaka både med bloggläsande och bloggskrivande. Hoppas vänskapen inte har tagit slut!
Men hördududu, vi är faktiskt inte släkt, och du brukar faktiskt titta in när inte saker och ting är för mycket ivägen. Så det var inte dig jag menade. Men jag skulle så gärna vilja ha lite mer kontakt med mina släktingar, som bevisligen kan sätta på sina datorer. Fast det är bara att acceptera.