Där nässlorna blommade
Det var längesedan, kan man väl säga när man träffar en lekkamrat från 1947. Det sa jag häromdagen.
Här är jag och mina kamrater på bakgården vid bangården i Olofström. Vi brukade leka därnere med ångloken visslandes och pustandes i närheten. Jag är den lilla minsta i ljusa kläder. Min lekkamrat sitter bredvid mig och det är henne jag alltså har återfunnit. Det var märkligt att höra henne berätta minnen om min bror, som står längst till höger och som dog 1952, och som nästan ingen minns längre mer än jag.
Kanske var det efter att detta kort togs, som jag gick med en stor flicka någonstans, rakt över den enorma bangården. Sen försvann hon in i ett hus och jag skulle vänta utanför. Hon kom aldrig ut igen, så jag började promenera hem över bangården med alla ångloken. Jag var inte ett dugg rädd, men det blev min mamma, som stod uppe i ett fönster och fick syn på en liten rosa prick på bangården. Hon skrek på mig och överröstade ångloken. Som straff för att jag hade gått ensam över bangården, fick jag inte smaka på hennes hembakta bullar. Det gjorde ingenting tyckte jag, för de bara växte i min lilla mun. Men det sa jag inte, utan jag lät mamma tro, att hon straffade mig.
I vårt hus fanns Olofströms biograf. Jag fick se åtminstone en film där. Jag minns att den handlade om en farbror som var arg och en massa barn som hoppade rep på ett torg och så kom farbrorn ut på sin balkong och var inte arg längre. Jag skulle gärna se om den filmen, om jag visste vilken det var...
På Bokmässan fick jag veta att Olofström har kulturvecka nästa år 21-29 juni. Då ska det bli nässelfrossa.
Här är jag och mina kamrater på bakgården vid bangården i Olofström. Vi brukade leka därnere med ångloken visslandes och pustandes i närheten. Jag är den lilla minsta i ljusa kläder. Min lekkamrat sitter bredvid mig och det är henne jag alltså har återfunnit. Det var märkligt att höra henne berätta minnen om min bror, som står längst till höger och som dog 1952, och som nästan ingen minns längre mer än jag.
Kanske var det efter att detta kort togs, som jag gick med en stor flicka någonstans, rakt över den enorma bangården. Sen försvann hon in i ett hus och jag skulle vänta utanför. Hon kom aldrig ut igen, så jag började promenera hem över bangården med alla ångloken. Jag var inte ett dugg rädd, men det blev min mamma, som stod uppe i ett fönster och fick syn på en liten rosa prick på bangården. Hon skrek på mig och överröstade ångloken. Som straff för att jag hade gått ensam över bangården, fick jag inte smaka på hennes hembakta bullar. Det gjorde ingenting tyckte jag, för de bara växte i min lilla mun. Men det sa jag inte, utan jag lät mamma tro, att hon straffade mig.
I vårt hus fanns Olofströms biograf. Jag fick se åtminstone en film där. Jag minns att den handlade om en farbror som var arg och en massa barn som hoppade rep på ett torg och så kom farbrorn ut på sin balkong och var inte arg längre. Jag skulle gärna se om den filmen, om jag visste vilken det var...
På Bokmässan fick jag veta att Olofström har kulturvecka nästa år 21-29 juni. Då ska det bli nässelfrossa.
Kommentarer
Postat av: cruella
Men vad hände med din bror? Så kort hans liv blev... Hur gammal var du när du miste honom?
Trackback
