FruDecibel

 Även om Obama ligger steget före i fråga om medial uppmärksamhet, så ska jag ändå på allmän begäran reda ut det här med Napoleon. Jag ska ta det grundligt, för det är ju inte säkert att alla läsare har den svenska historien på sina fem fingrar.

I Frankrike fanns det en gång en flicka som hette Désirée Clary. Hon var ett tag förlovad med Napoleon. Sedan blev han lite stöddig och han var säkert dum mot Desirée, så det tog slut. I stället gifte hon sig med en stilig general, som till sin överraskning råkade bli kung i Sverige och fick namnet Karl XIV Johan.

Han dog 1844. Désirée avskydde Sverige men lyckades ändå överleva sin make i 16 år och dog 1860, 83 år gammal. 1858 föddes Gustav som skulle bli den femte, och han bars till dopet av änkedrottningen, Desideria.

1950 steg Gustav V i land någonstans vid slottet i Stockholm och där stod folket och jag och hurrade och hade sig. Jag var sex år och såg en lång, skranglig farbror i hög hatt som hälsade nådigt på undersåtarna. Mamma sa att det var kungen. Jag visste inte något om vare sig Napoleon eller borggårdstalet eller Haijbyaffären, bara att han, kungen, satt på en fin stol och hostade. På hösten samma år spelades det sorglig musik i radion, för då hade långa kungen dött.

Det roar mig att tänka så här och känna historiens lätta vingslag. Ett annat tillfälle när jag har kände ett litet flaxande var de gångerna jag konserterade ihop med en person, vars far varit gift med August Strindbergs tredje fru. Det var inte så svårt, eller hur?