Midsommar i pensionärskuvösen
I ganska många år nu har vi firat midsommar med de mer eller mindre infödda grannarna här i sydligaste Dalarna. Det blir många diskussioner om vem som var gift med den och den och bodde i det huset i kröken bortom Hemtjärnshyttan etc. etc. Visst är jag intresserad av människor, men där går gränsen. Därför sällar jag mig mer än gärna till spelmanslaget, som består av en dragspelman, en gitarrist (händige herrn) och mig på cello. Vad gör en cellist i detta sammanhang? Jo, jag spelar alla basgångar, spelar stämmor , försöker sno en solovers då och då, skriker ackorden åt händige herrn, för ackord är jag bättre på, om det är en låt som vi inte kan. Vi spelar mest såna låtar som dragspelmannen kan, annars går det inte. Inte alltid har vi samma uppfattning om ackorden, men det får man stå ut med. Det är mycket uppskattat och det slår aldrig fel. Rätt som det är säger någon av de halvfulla gästerna: Du är ett riktigt proffs du, Sverker och du också, Sven. Nu efter 20 år tycker jag att det börjar bli lite tröttsamt. I Dalarna är det faktiskt fortfarande så,att det är mannen som räknas. Ska det bestämmas något, så är det mannen man vänder sig till. Gustav Vasas fel förmodligen.
I år beslöt jag att ändra på det. Jag är ju (liksom vissa unga, frejdiga musiklärare) grym på en del saker, fast i min generation har vi inte vågat formulera detta faktum. Jag hov upp min röst och sa : MEN JAG DÅ? Generade hummade de och sa jomen visst du också. Sen överansträngde de sig att säga vilket proffs jag var och det blev ju löjligt. Jag fattar väl att de inte fattar att det inte är alla förunnat att göra stämmor till bitar man aldrig hört, att veta vilka ackord det ska vara, att man inte är sämst bara för att man hörs minst. Men att år efter år alltid få höra vad duktiga männen är, det blir lite tröttsamt, även om det bara är en musikalisk parentes i en pensionärskuvös.
But you and I are geniuses both. Jag visserligen utan cello men jag kan vissla en andrastämma till Away in a Manger när som helst. Mycket användbart.
Det är inte så mycket att sträva efter, att få vara del av de lantliga männens klubb för inre beundran. Allt dunkande av varandras ryggar blir ärligt talat lite tröttsamt efter ett tag. Jag har börjat stå bredvid och häckla dem för mig själv inut mitt huvud istället. Det är fan så mycket roligare! :p
Ser förresten kallt ut i Dalom. Hoppas små grodorna hade långkalsonger på sig. :D
Det var minus 26 grader vid fototillfället. Jag tvingade de små grodorna att dansa runt midsommarstången och sedan använde jag det kortet som julkort. Men först tog jag detta..... nä, inte är det något att stå efter, det har du rätt i. Men när det börjar bli ett mönster (upptäcker jag efter alla dessa år) att alla andra utom jag ska ha credit, så rinner bägaren över ibland....Tag plats, flickor!
