FruDecibel

var dagens predikotext. Jag har alltså varit i kyrkan. Jag har nog inte varit på högmässa sen 1967 eller 1972 eller så. På den tiden var man inne i de kretsarna, eftersom jag ett tag trodde att jag skulle bli kyrkomusiker. Men så blev det inte, och tur var väl det, för nuförtiden ses det som självklart att medarbetarna delar svenska kyrkans åsikter. Hur skulle det gått? Nej då, jag har inte gått och blivit religiös på gamla dagar, som fan blev. Jag blev tillfrågad.

Det är så, att det är sportlov i Göteborg, och då sticker ordinarie sopraner i Domkyrkokören till fjälls eller till Thais. Sopranerna var slut. Därför blev jag uppringd av körledaren, som hade hört att jag kunde klämma låtar, för att ingå i en kvartett . 8 stycken, varav alla var nya för mig utom en. Rep halv tio, sedan bom pang.

Tyvärr kunde jag inte få svarta pengar, det hade blivit fler svarta rubriker i GP. Domprosten har ju klappat damerna i rumpan och har avgått i veckan, så några fler skandaler klarar inte kyrkan av, annars lurar jag gärna A-kassan numera, för den är inte trevlig. Det var ganska mycket folk i kyrkan, och jag vet inte om de var där för att skvallra lite efteråt vid kaffet om vad det var Domprosten hade gjort.
Jag blir lite förvånad över det kyrkliga livet, att det håller på, trots allt. Traditionens makt är stor. Damer i lila kjolar (lila är fastans färg) sprang omkring och neg och gjorde korstecknet. Det fick man inte göra när jag var barn, då var man katolik, och det var lite obskyrt.
De har så mycket för sig i kyrkan nuförtiden. Premiär för mig var det att tåga in i mittgången efter det silvriga korset. Hela församlingen stod upp och där kommer jag.....herregud, så genant. Jag försökte anlägga en skenhelig min, så att jag inte skulle störa friden. Hopppas min ogudaktighet inte lyste igenom.
Vid predikan slår jag alltid av hörseln, men jag hörde att prästen sa "fastan är kattens tid". Eller hörde jag fel? Vad kan han annars ha sagt? Jag vet i alla fall inte hur han fick ihop det.
En låt fick vi precis före, om den skulle behövas. Den behövdes. Det visade sig vara ett slags sopransolo med con bocca chiusa-kör, och oj då, ska jag sjunga det? Ja, det skulle jag. Jag föreslog Gud, att han kunde få en chans att låta mig sjunga riktigt vackert i den. Men jag vet inte vad han hade för sig, för jag fick fixa det där själv. Rätt sjöng jag, något annat kan man inte säga. Nej, något annat kanske man inte kan säga, och hur som helst behöver jag inte höra det man inte kan säga.
Sista låten var värst, för då skulle vi samtidigt gå ut i någon slags formation Det blev dåligt med ljus tills vi kom in i ett litet rum, men där hängde en lampa som jag ställde mig under. Jag tror till och med att jag la armbågen på en hylla, för nu var det ju ingen som såg mig längre. Jag gratulerade mig till att ha kommit igenom prövningen, men då ryckte körledaren bort mig. Jag hade råkat luta mig mot altaret och prästen stod bakom och väntade på att få komma fram. Jag blev fruktansvärt full i skratt, men behöll givetvis värdigheten. Vi befinner oss ju trots allt i Göteborgs stift, och det är inte länge sedan det förekom kyrktagning i detta stift.
Efteråt utbröt som sagt kaffe, och folk skulle få tillfälle att fråga varför Domprosten gjort på detta viset. Jag förslog att vi skulle sjunga lite passande musik och lätta upp stämningen. Vi kunde tagit något ur Glada Änkan. "Då går jag till Maxim, där blir jag så intim", etc etc.
Nåja, Domprosten dyker kanske upp i någon nyårsrevy. Vi är ju så vitsiga här i Göteborrrrrrg.