FruDecibel

Många jular blev det och en del, kanske många, återstår, vad vet jag, vad vet jag. Eller kanske den bara slutar upp att firas. Inte av affärerna förstås, men kanske av oss andra. Hur som helst, julen förändras i takt med att man själv och ens eventuella familj förändras. Länge, länge försökte jag hålla kvar den otroliga eufori man upplevde som barn med berg av julklappar. Det är sådant som utlöser den bekanta julaftonsdepressionen.

Sedan försökte man göra jul så att ens egna barn skulle tycka att det var fullkomligt underbart, hela tiden med Bullerby-Lisas beskrivning av barndomshemmets julaftonsmorgonkök för ögonen. Jag misslyckades kapitalt, i synnerhet med rentvättade trasmattor. Någon Fanny och Alexander-jul var inte att tänka på eftersom ingen sammanhållande person i släkten längre fanns. Men så ska en jul vara, det har jag alltid tyckt. Något slags upplevelse fick väl barnen ändå, och barn är ju oftast väldigt lojala med sina mer eller mindre lyckade föräldrar. De har ju just inget att jämföra med i början.

Nu är barnen stora och börjar tycka att julen är oviktig. Ändå händer det att alla två samlas till jul. Då är det livat. Då kan det se ut så här:



I år kom inte julgranen in, och Betlehems krubba från Leksand blev kvar i lådan. Tomten kom inte, för han hade ryggskott och dåligt med pengar och dåligt med tid. Men det gör ju inte så mycket. Jag köpte ju en ny julsak, inte Jesus, men en ny jul- eller påsk- sådan, om man så vill, i Köpenhamn, när jag var en god adventskonsument. Jag tycker det är praktiskt med årstidsobundna julsaker.