FruDecibel

Ganska ofta tycker jag tvärtom. Nu har jag läst Åke Edwardssons  "den sista vintern". Jag ser att den lovordas på baksidan. Men jag gillar inte böcker som utspelas i Göteborg. Jag vill inte veta att  Winter bor på Vasaplatsen och att det ligger en fotoateljé på Kastellgatan, för han finns inte och det gör det inte.(Jo, nu finns det faktiskt en, men inte då.) För mig blir det alltför prosaiskt och ospännande. Tacka vet jag när saker händer i Maardam. Då får hjärnan rycka in och konstruera bilder.
Dessutom tyckte jag att den här boken var seg.  Man kunde lätt få för sig att han får betalt per ord.

Jag kan inte svära på att det inte är han som sitter och vräker sig på Bokmässan med för korta strumpor, så att de vita, håriga smalbenen syns. Det är också stämningsoskapande.

Någon sa, att den innehöll ett mord, som utspelades i vårt garage på Nordenskiöldsgatan. Det var därför jag lånade den. Där kunde jag antagligen ha känt igen mig, för jag har själv varit i handgemäng med överförfriskad gubbe där, varvid efterringd tonårsson skyndade till undsättning med kökskniven under rocken. Men inget lik dök upp där. Jag lyckades dock bli rädd för min egen skugga i garaget i går kväll.
Men nu undrar jag: i vilken bok mördas det i Nordenskiöldsgatans garage? Någon i Lottens kommentatorsbås borde väl kunna hjälpa mig.