FruDecibel

är steget inte så långt, åtminstone inte om man är en Åsnemamma.
Gårdagens bokteaterföreställning blev tämligen misslyckad. Barnen vrålade av skratt, som på pin kiv, som om de skrattade hånfullt, inte för att de tyckte det var kul. Jag fick genast känslan av att det skrattade ÅT oss. Lilla Farbrorn är först, och den lyckades de förstöra genom att genast föreslå att lilla farbrorn ska sätta upp lappar på träna för att få vänner. Det är ju poängen, och den avslöjade de direkt. Sedan var det dags för Mamma Mu att titta fram genom ridån. Jag har ju redan berättat att min komössa inte är speciellt koig, och barnen visste mycket riktigt inte vem jag var. Till slut räckte en flicka upp handen och sa pliktskyldigast: Mamma Mu. Kråkan var lika svårframklämd och sången kunde de inte och näsflöjten var blaha. Dessutom tappade Mamma Mu sin lugg. Resten gick också på kryckor plus att en fotograf från Borås tidning tog kort och störde hela tiden. Med Borås Tidning är det så, att de alltid skriver om allt annat än mig, jag menar i sånt som jag är med i. Det började redan 1954, när en recensent skrev utförligt om hela musikskolans uppvisning utom om mig. Jag var bäst så jag kom sist. Då hade recencenten gått. Och på den vägen är det. Fotografen tog massor med kort på de tre andra och jag fick stå bredvid. Kompositören räknas inte. Läs inte BT. Det är en moderatblaska.
Sedan hade de tydligen något slags möte och det urartade till rena rama lärarmobbningen. Så den goda avsikten, ett trevligt läs-inspirationstillfälle för barn, lärare och föräldrar blev totalkvaddat. Fy för föräldrar.

Att sjunga tillsammans med en blåsensemble är SVÅRT. Gehöret blir som bortblåst, kan man säga. Ljudet blir fruktansvärt starkt och domkyrkan gör inte saken sämre eller bättre, beroende på hur man vill ha det.
Professor Hans-Ola låg på orgeln och vräkte och faktiskt ! Han spelade likadant som jag när jag ska illustrera hunden som kommer och leker med lilla farbrorn.
Men den här kompositören räknas! Dessutom kan han dirigera, vilket inte alla dirigenter kan. Hans partitur var stort som en platt-tv. Vi sjöng a cappellasatser och en del till orkestern. Då fick vi mikrofonförstärkning, annars hade vi inte kunnat göra oss hörda. Domkyrkan var fullsatt. Många bekanta hade strömmat till och alla hade sett mig i Gynekologen i Askim.
Längst fram satt en dam i vitt med kedjor och tingeltangel och en brun, rund pälsmössa. Mitt under konserten tog hon fram en liten spegel och började släta till mössan, som man brukar göra med håret. Så fick hon syn på något på kinden som hon omsorgsfullt skrapade bort. Sen hällde hon Eau de Cologne på händerna.
Det går säkert att skriva en musikvetenskaplig uppsats om ett sådant konsertbeteende.
I morgon hörs detta i Uddevalla kyrka. Jag förstår inte hur ljudet ska få plats, eller vi. Kyrkan är ganska liten. Uddevalla kommer att spricka.
Jag lovade en bild på Skene-Mamma Mu. Men ni får ingen. Det är inget roligt med den. Jag vill inte vara Mamma Mu. Jag vill sjunga på riktigt.
Det är roligt.